Elin

Min värsta skada

Jag skadar mig ganska ofta. Jag skulle inte vilja säga att det har någonting att göra med otur, för det tror jag inte. Jag utsätter mig för en hel del saker och jag tror det är därför jag skadar mig ofta. När jag säger ofta så menar jag ibland inte ens en gång om året. Ju mer saker jag hittar på desto mer skadar jag mig. I förhållande till aktiviteter jag hittar på skulle jag vilja påstå att det är ofta. Jag har brutit båda armarna vi två olika händelser, jag har brutit nyckelbenet, jag har huggit mig med en yxa, jag har fått en stålpinne rätt genom muskeln i benet. Jag kan fortsätta. Men jag väljer att stanna där och istället berätta om den värsta skadan jag fått. Den värsta smärtan jag kännt.

Det var sommaren 2011 som jag, Micke, pappa, min bror och min syster åkte upp till Järvsö. Vi skulle cykla downhill på deras fantastiska leder. Det var första gången för mig, Micke och min syster. Vi var uppe där en vecka men skulle bara cykla i fyra dagar om jag inte minns helt fel. Det gick väldigt bra och var otroligt roligt. Fram tills näst sista dagen. Jag kände mig kaxig och ville prova på en röd led (den näst tuffaste svårighetsgraden, innan hade vi kört den enklaste). Jag, pappa och Micke körde den medans min bror tog hand om vår syster. Vi hann inte komma så långt innan jag körde ner för ett hinder och kastades fram över cykeln. Jag bröt armen väldigt lätt. Detta var inte så farligt. Vi åkte till akuten, blev ompysslad och blev hemskickad med en mitella, typ. Se bild. Detta gjorde givetvis ont men det var absolut inte så farligt. Efter en vecka tyckte jag det var bra igen. 

Berättelsen tar inte slut här... Här är dock bilder från downhillen 2011 och en bild efter olyckan på mig och Micke.

Efter denna händelse blev jag givetvis rädd för att cykla downhill igen. Året är nu 2013. Jag ville försöka igen. Jag ville inte ge upp. Jag, pappa, Micke och min bror åkte till Hammarbybacken för ett par timmars åk. De hade, vad jag förstår, endast en backe och den var säkert i klass med den röda i Järvsö. Det var här det värsta hände. Jag var så rädd för att jag skulle göra illa mig igen. Så rädd att jag glömde att jag var tvungen att stå upp (det måste man göra, för en hel del olika anledningar). Jag flög på samma sätt, rätt över styret och ned för en brant. 

I den kraschlandningen så måste jag landat på något mysko sätt. Jag hamnade i chock tror jag för jag låg helt blickstilla fram till att pappa kom fram till mig. Vi åkte till akuten. Jacka och skydd fick klippas upp. Jag röntgades och läkarna konstaterade att mitt vänstra nyckelben var brutet. Efter detta följde veckor av smärta. Jag fick hem morfin-tabletter, en mitella och ett "lycka till". Följande dagar, och veckor, kom att bli fyllda med smärta och tårar. Smärtan jag kände kan jag inte jämföra med någonting. I mitt 23-åriga liv är den smärtan den värsta jag känt. Dock läkte det rätt så snabbt och jag började träna lätt kondition och styrka för ben redan efter 2-3 veckor (det skulle läka på ca 2 månader).

Bild från Hammarbybacken innan olyckan // Svullnaden på nyckelbenet // Röntgenbilden

Jag trodde inte att jag nångonsinn skulle sätta mig på en downhill cykel igen. Jag hade problem med att sitta på en vanlig cykel och cykla till jobbet. Det tog tid innan jag gjorde det. När jag väl började så gick jag av cykeln och gick ned för backarna då det var för jobbigt. Sommaren 2014 var vi uppe och vandrade i närheten av Sälen. Resan avslutade vi med en dag på Sälen Bikepark. Jag var så sjukt rädd måste jag säga. Jag började med att cykla på grusplanen nedanför backen innan jag vågade mig upp i den riktiga backen. Jag cyklade i snigelfarm på en grusväg som gick väldigt plant ned till början av backen ett par, eller kanske till och med tre, åk innan jag vågade mig på banan. Under eftermiddagen släppte rädslan något och jag vågade till och med dra på lite. 
Jag var så otroligt glad och stolt över mig själv som trots två brutna ben vågade mig på detta igen. När varje rädd tanke dök upp så tänkte jag "andas", "ge inte upp" och "ta det bara lugnt". Tänkte även på att stå upp också, haha. Cykla downhill är någonting jag absolut kommer göra igen. Rädslan sitter kvar men jag kommer aldrig ge upp. Samma sak vad gäller ridningen, varje gång jag ramlade av så satt jag upp igen.

Jag ger aldrig upp.

Förlåt för långt inlägg.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas