Elin

Kategori: Tankar

One year progress

Om jag ser tillbaka på mitt liv för ett år sedan. Vad gjorde jag då?

Utan att kolla tillbaka i arkiv på sociala medier så vet jag att jag jobbade arslet av mig som personlig tränare på både gym och med mitt egna företag hemifrån. Jag jobbade också med företag. Det blev ju som tidigare nämnt på tok för mycket för mig. Jag vet också att jag, Micke och vår kisse bodde på en yta mindre än 10 kvadratmeter. Tillsammans. Ingenting jag skulle vilja rekommendera, men så var det. Vi hade letat lägenhet i över ett år, nästan två, utan något resultat. Vi hade fått gå på två visningar där vi ändå var långt ned på listan. Vi båda tränade mycket men var väl inte sådär jättelyckliga som vi är nu. Vi tog en dag i taget och försökte få vardagen att hänga ihop.

Hade jag vetat då hur mitt liv skulle se ut ett år senare så hade jag inte trott på det. Jag har utvecklats så ofantligt mycket på detta år. Mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Jag har blivit mer säker i mig själv och mycket gladare. Jag har lärt mig att inte nöja mig i en arbetssituation där jag inte mår bra. Roliga händelser har också inträffat. Micke och jag blev sambos "på riktigt" och förlovade oss snart där efter. 

Om vi ska tala om personlig utveckling så vill jag även säga att jag och Micke har växt som enskilda individer men även som par. Det här var helt rätt för oss och kärleken för varandra bara växer och växer var dag. Att vara i ett förhållande kan kräva väldigt mycket om man inte jobbar på det var dag och tar vara på varandra. Vilket vi gör. 

Jag hoppas detta var intressant för er att läsa och att ni kanske lärde känna mig lite bättre.
Nu skulle jag vilja veta hur ni har utvecklats på ett år, hade ni kunnat tro för ett år sedan att ni skulle stå här idag?

En bild på mig från sommaren 2014

Jag fick en fråga

I naturkunskapen som jag precis läst klart fick jag för ett par veckor sedan en fråga. En fråga som jag under flera år känt mig väldigt kluven inom. En fråga jag faktiskt inte har något bra svar på. En fråga som berör mig.

Frågan lyder: Vad tycker du om djurförsök? Är det någon skillnad om det är en daggmask eller en apa? Var går gränsen?

Detta är en fråga som jag sedan första året på gymnasiet funderat på, alltså i nästan åtta år. Jag har fortfarande inte kommit fram till någonting. Jag vet ju vad jag tycker, men jag vet inte varför. Hur. 

Jag tycker att oavsett storlek har alla varelser på jorden lika stor rätt att få leva och må bra. Det spelar ingen roll om det är en mus, daggmask, elefant eller människa. Varenda levande varelse fick liv av en anledning. Det finns en mening. Därför tycker jag egentligen inte att det är okej med djurförsök på något djur över huvud taget. Det som däremot gör mig kluven i denna fråga är att jag vet att forskning för att framställa läkemedel behövs. Jag vet inte hur bra forskningen är idag men jag antar att djurförsök är en viktig del i utvecklingen av läkemedel mot allvarliga sjukdomar, som det ännu inte finns något botemedel mot.

Jag kanske är egoistisk men jag vill inte hamna i någon fruktansvärd sjukdom som det inte finns något botemedel till. Det vill jag inte. Jag vill kunna bli frisk om jag blir sjuk, jag vill kunna leva. Nu kanske detta är den grövsta formen av dubbelmoral. Jag vet, det är därför jag är kluven. Dessutom så skulle jag inte vilja påstå att jag är så hemskt insatt..

Jag måste avsluta med att säga att jag älskar djur och skulle vilja kalla mig själv en djurvän. Men jag äter kött. Jag tycker att man kan vara djurvän trots att man äter kött. Jag har blivit utskälld för detta men som sagt är det min åsikt. Den är inte fel och inte heller någonting jag ska få påhopp för.

Nu skulle jag vilja veta hur ni ställer er inför en sådan fråga? Vad tycker ni? Åsikter om detta?
Det som gör dessa frågor intressanta är att det inte finns något rätt eller fel.

Snälla, inga hatiska kommentarer. Det är min åsikt och så jag tycker. Jag kommer inte hata på era åsikter.

The world

Jag blir rädd. Jag är rädd. Rädd för mänskligheten. Det är så fruktansvärt hemskt allt som händer nu för tiden.

Jag måste få inleda detta inlägg med att jag inte är rasist eller emot religioner, övriga folkgrupper och värderingar som människor har. Vad jag dock avskyr är vilka val och vägar vissa människor väljer att ta och gå. Jag avskyr människor som saknar empati. Människor som inte värderar andra människor eller djur. Jag avskyr människor som plågar andra. Fysiskt och psykiskt. Jag blir rädd.

Det här samhället och den här världsbilden vill jag inte ge mina barn. Jag vill inte dra in en oskyldig själ i en värld som är så skev och hemsk som denna är. Jag vet inte om det stämmer men jag tror att tragiska händelser blir allt fler i Sverige, och i världen. Det finns så mycket ondska på denna planet att jag inte ens kan förstå det. Jag vill ha barn någon gång, det vill jag verkligen. Det känns så tragiskt att den nya generationen ska få växa upp i och formas av människosynen, världsbilden och även alla ideal som svävar i luften. 

Jag önskar av hela mitt hjärta att detta kommer förändras. Tyvärr så tror jag inte det kommer bli så. Men de sägs ju att hoppet är det sista som överger en människa så jag måste fortsätta hoppas och önska. Känns ändå bra att jag på flera sätt får vara med och forma nästa generation just nu, på ett eller annat sätt. Om/när jag blir mamma ska jag även göra mitt yttersta för att förbättra detta. Ingen kan göra allt men alla kan ju göra någonting, även om det är minska möjliga handling.

Med detta inlägg så vill jag be er alla ta vara på livet och på era nära och kära. Man kan aldrig veta vad livet tar för vändningar. 

Hur tänker och resonerar ni i denna fråga?
INGEN åsikt är fel.

Tankar om framtiden

Vart ser du dig själv om 10 år?

Detta är en fråga jag tänkt på och reflekterat över väldigt mycket. Jag är 23 år gammal och känner väl att jag måste börja ta tag i livet. Vad vill jag göra?

Under de senaste fyra åren, åren sedan studenten, har jag jobbat i princip nonstop med allt från säljare, förskola och forskningsassistent till butiksmedarbetare, personlig tränare och diverse kontorsjobb. Ingenting har varit någonting för mig egentligen. Det roligaste har varit personlig tränare, till en början, till slut gick det ut över mig och jag valde därför att inte längre utöva mitt intresse i yrkesform. Jag vill kunna separera på yrke och intressent på samma sätt som jag vill kunna separera på arbetskollegor och nära vänner/anhöriga.

Jag har nu bestämt mig för att studera. Jag håller i nuläget på att läsa kurser jag inte läst för att kunna söka in till en utbildning. Jag har läst två av de tre kurser jag behöver. Har precis sökt in till den tredje kursen och hoppas verkligen på att jag kommer in. Jag vill jobba som fysioterapeut i framtiden. Det är ett yrke jag känt skulle passa mig under en tid. Det är någonting jag tror jag skulle trivas i och faktiskt tycka om, men samtidigt att det inte är mitt intresse. Jag vet i alla fall en sak och det är att jag vill jobba med och hjälpa människor. Därför tror jag, och hoppas, att jag är färdigutbildad fysioterapeut som jobbar om 10 år. Om 10 år är jag ändå 33 år gammal.

Jag hoppas även att jag vid 33 års ålder är gift med Micke. Jag hoppas verkligen det. Micke är den enda människan jag någonsin haft sådana här starka känslor för, det knäppa är att de bara bli starkare känslor för var dag. Eftersom vi redan är förlovade så tror jag nog att vi är gifta inom 5 år. Men det får ta den tid det tar. Vi vill köpa radhus eller liknande innan ett bröllop är aktuellt. Kan berätta mer om mina tankar om vårt bröllop i ett annat inlägg. Ja, radhus, det hoppas jag att vi har köpt inom 5 år det med. Vi hade väl egentligen planerat på att köpa radhus eller liknande nu till sommaren men eftersom räntorna gör som de gör nu så får vi se. Vi väntar nog på kraschen.

Barn är någonting jag också hoppas att vi skaffat. 2-3 stycken vill vi båda ha. Denna tanke gör mig rätt fär tänk om vi inte kan få barn? Tänk om någonting är fel. Jag kan bli galen av tanken och vill bara veta. Samtidigt så vill jag inte veta. Det är samma sak som de här apparna på facebook som kan visa när och hur man ska dö. Jag vill väldigt gärna veta, sålänge jag får ett "positivt svar" men jag vågar inte för rädslan om att det ska vara negativt.

Sammanfattningsvis önskar jag mig ha den typiska Svensson-familjen inom 10 år. Det låter så tråkgit men det är min dröm. Sålänge jag får leva varje dag i resten av mitt liv med mannen jag älskar beyond alla ord så är jag nöjd. Framtiden tar vi tag i när den väl kommer. En dag i taget.

Hur tror ni att era liv kommer se ut om 10 år? Hur gammal är du om 10 år?
Dela väldigt gärna med er då jag finner detta otroligt kul och spännande.

Fem saker jag måste bli bättre på

1. Lyssna på mina egna råd. Jag tycker jag är riktigt bra på att ge råd när någon i min närhet behöver det. Jag ger rimliga och realistiska råd som ändå fungerar. Följer jag dessa själv? Nej. Trots att jag vet att rådet jag gav kanske är lösningen på problemet jag fick vid ett senare tillfälle.

2. Diagnostisera mig själv. Så fort jag har blir sjuk eller få lite ont här eller där så förvandlas jag genast till bästa hobbydoktorn någonsinn. Jag googlar alla möjliga, även påhittade, symptom och får alltid det värsta svaren. Gissa om jag blir lättad när det bara är en förkylning eller en stukad fot.

3. Överanalysera varenda sak. Jag kan verkligen överanalysera vad som helst. Jag kan råka ut för en helt normal händelse eller tanke som är som vilken som helst men sedan förvandla denna till någonting hemskt.

4. Berömma mig själv. Jag är rikttigt bra på att berätta för mina nära när de gjort någonting bra. Jag berömmer Micke varje dag, kanske för att vi bor tillsammans. But still. Nu i skrivande stund minns jag inte senast jag sa någonting positivt om mig själv.

5. Inte hålla på med telefonen så mycket. Jag har den på mig väldigt ofta. Jag försöker "avvänja mig" men det är så enkelt att bara dra upp den när något frågetecken uppstår eller när lite dötid uppstår. Det osociala har blivit det sociala, och det skrämmer mig en aning.

Bjuder på två bilder tagna in action och tre selfies, bara för att. Hihi. =)

Det här med rökning

Mina åsikter kring rökning har alltid varit och kommer alltid vara detsamma.

Jag är väldigt emot det. Jag tycker det är riktigt äckligt. Hur kan man vilja skada sin kropp på det viset? Stoppa en illaluktande pinne i munnen och skapa en andningsväg genom den. Det är helt befängt.

Överallt jag går ser jag rökare. Går jag till affären så röker folk utanför, väntar jag på tåget så röker folk på perrongen, på vissa krogar får man till och med röka inomhus i speciella rum (där det luktar pyton hela vägen ut) och så vidare. Att då, trots mitt aktiva val att vara en icke-rökare, bli påtvingad att röka passivt är sjukt... Varför? Okej, du kanske vill paja dina lungor men paja för guds skull inte mina friska lungor. Det finns inte många kvadratmeter jag kan stå på utan att få i mig denna äckliga rök.

Blev kanske lite hatiskt detta inlägget. Jag hatar rökning men givetvis så hatar jag inte människor som röker då jag känner många fina människor som röker. Ta detta därför inte på fel sätt. Det är den äckliga pinnen jag hatar.

Vad tycker ni om rökning? Röker ni själva?
Detta är bara mina åsikter, ingen åsikt är fel.

Detta är en repost från min tidigare blogg.

 

Sociala medier

Det här med sociala medier...

Det är ju en skitkul grej, rent utsagt. Men, det kan inte gå en dag utan att jag blir irriterad. Främst på alla dessa hashtags nämnda fitness och health. Det ligger en sådan fruktansvärt orolig atomsfär över hashtags likt dessa. De visar i varje fall inte innebörden av orden.

Om vi tar fitness till att börja med. Det är för mig tävlingarna där man ställer sig på en scen iklädd bikini eller badbyxor och tävlar i vem som har bäst definerade eller stora muskler, vem som har bästa schenspråket och vem som lyckas charma domarna bäst. För mig är det inte någonting man är, det är någonting man gör. Tävlar. Bikinifitness, bodybuilding, bodyfitness m.m. Fitness är inte någonting man är om man är vältränad. 

Hälsa då. Denna punkt kan driva mig till vansinne. Jag kollar ibland igenom bilder under denna taggen. Finns där någonting som faktiskt tillhör kategorin hälsa på riktigt? Säkerligen. Tror dock att 90 % av bilderna hashtaggade med ordet hälsa är ohälsa istället. De flesta bilderna handlar om kroppsliga ideal och synen på, framförallt, kvinnokroppen. Hur kan den ha blivit ett sådant stort objekt?

Vi har ju även det här med cheatdays. Seriöst, vem kom på det uttrycket? Det är helt idiotiskt. Har kommit över flera bilder på exempelvis godis där personen som laddat upp denna bild måste förklara sig och säga att denne har en cheatday. Hashtagsen fitness och health finns givetvis med under bilden. Då är det helt plötsligt okej att äta godis, i detta fall? Frågar ni mig så är det alltid okej. Och ordet cheatday hatar jag. Varför ens kalla någonting för fusk? Du kan faktiskt inte fuska mot dig själv. Du var sugen på godis, du köpte godis och du åt det. Varför är inte detta okej? 

Dit jag vill komma med detta är att sociala medier är hemska. Förvrängningen av en persons vardag är skrämmande. Bara för att en bild säger att du måste se ut på ett visst sätt eller agera på ett visst sätt så behöver du inte göra det. 

Gällande #health så vill jag säga att godis är lika mycket hälsa som grönsaker. Här måste vi försöka förstå att hälsa enbart handlar om en persons mående. Hälsa är inget utseende. Allt handlar om en balans mellan den mentala hälsan och det fysiska tillståndet. 

Detta är givetvis enbart mina tankar. Ingen åsikt är rätt eller fel. Vad tycker ni? Håller ni med mig? Inte? Berätta!

Vad är lycka för dig?

Vad är lycka för dig?

Lycka för mig är att vara frisk och må bra, fysiskt och psykist. Jag tror nog att vi alla någon gång fastnat i vikthetsen och kännt att vi inte riktigt räcker till dagens ideal. Hemskt, men sant. Jag kände att jag var tvungen att ha ett mellanrum mellan låren för att vara älskad, att jag var tvungen att ha en rak och platt kropp för att kunna passa in. Det var en av anledningarna till att jag började träna. Jag åt mycket mindre och kunde inte äta vit pasta ex. Det blev man ju tjock av?… trodde jag.

Jag sprang endast i början av mitt ”nya liv”, träningslivet. Sprang hela tiden och åt hyfsat lite. Blev jag lyckligare? Knappast. Jag blev aldrig ”sjuk” eller någonting sådant mer än att jag mådde rätt så dåligt psykiskt. Jag kände fortfarande att jag inte var tillräcklig. Är det inte hemskt? Alla bilder som läggs upp på instagram och tumblr exempelvis provocerade mig så mycket. Jag trodde att man skulle äta en kyckligfilé om dagen och träna kondition två gånger om dagen. Så långt gick det lyckligtvis aldrig.

Jag är så himla glad att jag själv insåg att det inte finns någon lag på hur man ”ska” se ut. Jag fann lyckan i livet att inte bry mig om hur jag ser ut varje dag. Det kommer alltid komma dagar då man tror att man är fetast respektive smalast i världen. Det är bara att inse. Men idag så skiter jag i hur andra människor ser ut, jag jämför mig inte längre för jag vet att jag aldrig kommer kunna se ut som någon annan. Jag har andra gener, annan kroppsform, andra förutsättningar och andra mål. Det är så mycket som spelar roll.

Mina lår går ihop och jag har vackra kurvor, jag är inte mindre värd för det. Jag älskar mig själv och min kropp. Den fungerar som den ska och den är hälsosam. Den är stark och vacker. Jag önskar att fler människor skulle kunna inse hur lyckligt lottade vi kan vara. En kropp som fungerar, ben som tar oss dit vi vill och armar som ger oss vad vi behöver. Är det inte fantastiskt? Vad spelar det då för roll om du väger några kg extra men mår bra? Hälsa är sååååå mycket mer än vad vågen säger och hur vi ser ut. Hur mår du psykiskt? Hur mår din kropp? Fungerar den? 

Jag ställer dig frågan igen: Vad är lycka för dig?

Tänk dig själv lycklig

Har du någon gång tänkt på hur många negativa tankar just din hjärna samlar upp under en hel dag? Hur många positiva tankar tänker du under en dag? När man ser det på det viset så har man ett helt annat perspektiv, eller hur?

Det är helt befängt hur vi kan tillåta vår egna hjärna, som sitter i hop med resten av våran kropp, att tänka nedvärderande tankar om oss själva. Vår högra hand skulle ju aldrig ge vår vänstra hand en smäll, så varför tillåter vi våran hjärna att ge oss ett hårt slag i magen?

Visste ni att hjärnforskare kommit fram till att optimister (positiva hjärnor i detta syfte) lever i snitt åtta år längre än pessimister (negativa hjärnor i detta syfte)? Åtta år är en lång tid, det hinner man göra mycket på. Det finns även studier som visar att barn skrattar och ler över 300 gånger per dag. Vågar ni ens gissa på hur mycket vuxna drar i smilbanden under en dag? Femton gånger, i genomsnitt...

En människa tänker över 40 000 tankar per dag, 90 % av dessa är negativa. I genomsnitt. Detta påverkar absolut vår hälsa negativt. Det skadar hjärnan. För att lyckas tänka dig lycklig så måste du lära dig att vända hela ditt tankesätt. Försök se ljusglimtarna även under den där regniga måndagen. Försök skapa positiva känslor i olika situationer. Säg till dig själv att du är vacker och fantastisk på alla sätt och vis, för det är du. Du är den finaste människa du kan vara.

Fråga dig själv varje kväll; Vad var det vackraste jag såg idag? Vad var det roligaste som hände idag? Har du svar på detta så kan jag gratulera dig till åtta år extra i livet, är inte bara det en vinst i sig?

Vi har makten att bestämma hur vi ska må, psykiskt, så varför inte må bra?

Ärlighet

Hej världen finaste läsare. ♥

Jag vet inte riktigt hur jag ska inleda detta inlägg. Det känns stelt på något sätt. Jag känner ändå att jag måste uppdatera er om hur livet ser ut nu och varför jag varit lite till och från. Det är väl en ganska lång historia egentligen men jag ska försöka dra den så snabbt och simpelt som möjligt.

Som ni kanske vet så är jag utbildad personlig tränare och även utbildad i nutrition. Detta ledde till att jag sökte jobb på ett gym som personlig tränare - jag fick det. Det var inget snack om saken. Det var det jag ville göra. Jag startade även upp ett företag med syftet att hjälpa privatpersoner med kost- och träningsprogram online. Jag jobbade även i en butik. Som ni kanske förstår så tog allt jobb upp mer än femton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Jag blev stressad. Jag orkade inte prestera bra i min egna träning, jag orkade eller hann inte laga mat. Sov ordentligt gjorde jag inte heller.

Jag sjönk, precis som ett skepp. Det gick fort. Vid månadsskiftet januari/februari bestämde jag mig. Jag kan inte leva såhär längre. Jag måste ta tag i mitt liv för jag kommer bara sjunka lägre och lägre om jag fortsätter såhär. Utsidan och bloggen kanske strålade av hälsa, jag trodde ju att jag mådde bra psykiskt också. Att leva med ständig stress är inte roligt, det är inte hälsa. Hälsa inifrån och ut är ju det min blogg står för.

Jag har nu sagt upp mig nästan helt och skaffat ett nytt jobb. Ett jobb som inte är varken tränings- eller hälsorelaterat och som därför heller inte kan påverka min träning negativt på samma sätt. Det var ju det som var början, jag spenderade nästan varje vaken timme antingen på gymmet eller med att skriva kost- och träningsscheman. Det var inte roligt att träna då.

Det känns så skönt, nästan som om en sten lättat från bröstet. Som om jag äntligen kommit upp till ytan och börjat min simtur mot land. Det känns verkligen som att allt flyter på som det ska nu med nytt jobb, flytta hemifrån första juni, vår lilla kisse som gör allt mysigare. Jag kommer fortfarande att jobba med mitt företag men inte alls med så många kunder som jag tog mig an tidigare. Jag vill hjälpa och i rätt mängd så är det kul.

Dit jag vill komma med detta är att stanna aldrig kvar på en plats där du inte mår bra eller där du sjunker. Din hälsa är värd mer än allt annat. Dagens samhälle är hemskt och tvingar oss till en hel del saker. Stå emot allt som påverkar dig negativt, det blir bättre.

Kram! ♥

På denna bilden utstrålar jag hälsa, ända från själen. Precis så ska det vara. ♥ 

Det här med rökning...

Mina åsikter kring rökning har alltid varit och kommer alltid vara detsamma.

Jag är väldigt emot det. Jag tycker det är riktigt äckligt. Hur kan man vilja skada sin kropp på det viset? Stoppa en illaluktande pinne i munnen och skapa en andningsväg genom den. Det är helt befängt.

Överallt jag går ser jag rökare. Går jag till affären så röker folk utanför, väntar jag på tåget så röker folk på perrongen, på vissa krogar får man till och med röka inomhus i speciella rum (där det luktar pyton hela vägen ut) och så vidare. Att då, trots mitt aktiva val att vara en icke-rökare, bli påtvingad att röka passivt är sjukt... Varför? Okej, du kanske vill paja dina lungor men paja för guds skull inte mina friska lungor. Det finns inte många kvadratmeter jag kan stå på utan att få i mig denna äckliga rök.

Blev kanske lite hatiskt detta inlägget. Jag hatar rökning men givetvis så hatar jag inte människor som röker då jag känner många fina människor som röker. Ta detta därför inte på fel sätt. Det är den äckliga pinnen jag hatar. 

Vad tycker ni om rökning? Röker ni själva? 
Detta är bara mina åsikter, ingen åsikt är fel.

cigarette    

Upp